Idag är det exakt tre år sedan det hemska hände i Thailand och alla de länderna. Vi pratade lite om det vid middagen idag, och jag blev så rörd av det att jag fick tårar i ögonen. Det är så hemskt. Tänkte att jag skulle skriva lite om det nu. Läs inte om du tycker att sånt är jobbigt. :/

Jag kände egentligen ingen som omkom där, och inte direkt någon som jag vet som blev berörd sådär jättemycket. Men, jag har några kompisar som var på väg dit, och det hände bara några timmar efter att dom skulle ha landat. Jag minns oron för dom, tänk om det hade hänt dom någonting. Tänk då de personer som visste någon som var i exempelvis Phuket.

Man har ju hört många historier om anhöriga som mist sina nära och kära i katastrofen, det har säkert ni också gjort. Jag hörde t.ex om en tjej som var där med sion familj och släkt. Alla överlevde, men dom stod precis några meter från där vågen var som längst in på land. Så hon såg när vågen vände och sög ut alla människor i vattnet. Det måste ju ha varit hemskt. Hon hade efteråt tänkt "varför fick jag leva?" och varit som hon sa, odräglig mot sin familj.

Jag har också hört om en familj där det var mamman, hennes mamma(mormorn alltså) och två barn som var på stranden. När dom såg vågen tog mamman det minsta barnet och satte det i händerna på mormorn, och tog det äldre barnet i sin famn och så sprang de. Mormorn och det yngsta barnet omkom. Den här mamman kände det som att hon hade valt mellan barnen, eftersom att mormorn förmodligen inte skulle orka springa. Men så var det ju såklart inte, men det måste vara hemskt att känna så.

Jag har också hört om en kille som förlorade sin ena förälder och sitt syskon i vattnet. Det blev bara han och den andra föräldern kvar. Den här killen har sedan dess haft svårt att umgås med sin förälder och de har knappt någon relation längre.

Trots alla dessa hemska historier om folk som förlorar sina anhöriga, folk som får åka och hämta hem sina döda släktingar, så kan jag inte anat än tycka ännu mer synd om de som har förlorat anhöriga som man ännu inte hittat. Tänk tillexempel en mamma som förlorat sin dotter. Hon har ingen aning om vart dottern är, är hon död? Har någon kanske tagit henne och håller henne inspärrad och utnyttjar henne? Tyvärr så finns det ju så hemska människor. Det är hemskt.

Jag lider verkligen med alla som på något sätt blivit påverkade av katastrofen (det har vi väl alla mer eller mindre) och jag kommer inte att säga att jag vet hur det känns, för det gör jag itne. Jag har ingen aning, jag kan verkligen itne sätta mig in i det. Men jag kan försöka, och jag kommer förmodligen inte ens i närheten av hur det känns, och det jag känner när jag tänker är hemska känslor, så jag kan ju bara föreställa mig hur det måste kännas för er. Och jag hoppas att ni ändå kan gå vidare i livet, och lyckas hitta ett sätt att leva ändå. Vi kommer tyvärr aldrig få tillbaka de vi förlorade, men dom kommer alltid, alltid, att leva vidare i våra minnen.

En låt som jag verkligen tycker om i det här sammanhanget (trots att det är rapp):