Idag är det exakt tre år sedan det hemska hände i Thailand och alla de länderna. Vi pratade lite om det vid middagen idag, och jag blev så rörd av det att jag fick tårar i ögonen. Det är så hemskt. Tänkte att jag skulle skriva lite om det nu. Läs inte om du tycker att sånt är jobbigt. :/

Jag kände egentligen ingen som omkom där, och inte direkt någon som jag vet som blev berörd sådär jättemycket. Men, jag har några kompisar som var på väg dit, och det hände bara några timmar efter att dom skulle ha landat. Jag minns oron för dom, tänk om det hade hänt dom någonting. Tänk då de personer som visste någon som var i exempelvis Phuket.

Man har ju hört många historier om anhöriga som mist sina nära och kära i katastrofen, det har säkert ni också gjort. Jag hörde t.ex om en tjej som var där med sion familj och släkt. Alla överlevde, men dom stod precis några meter från där vågen var som längst in på land. Så hon såg när vågen vände och sög ut alla människor i vattnet. Det måste ju ha varit hemskt. Hon hade efteråt tänkt "varför fick jag leva?" och varit som hon sa, odräglig mot sin familj.

Jag har också hört om en familj där det var mamman, hennes mamma(mormorn alltså) och två barn som var på stranden. När dom såg vågen tog mamman det minsta barnet och satte det i händerna på mormorn, och tog det äldre barnet i sin famn och så sprang de. Mormorn och det yngsta barnet omkom. Den här mamman kände det som att hon hade valt mellan barnen, eftersom att mormorn förmodligen inte skulle orka springa. Men så var det ju såklart inte, men det måste vara hemskt att känna så.

Jag har också hört om en kille som förlorade sin ena förälder och sitt syskon i vattnet. Det blev bara han och den andra föräldern kvar. Den här killen har sedan dess haft svårt att umgås med sin förälder och de har knappt någon relation längre.

Trots alla dessa hemska historier om folk som förlorar sina anhöriga, folk som får åka och hämta hem sina döda släktingar, så kan jag inte anat än tycka ännu mer synd om de som har förlorat anhöriga som man ännu inte hittat. Tänk tillexempel en mamma som förlorat sin dotter. Hon har ingen aning om vart dottern är, är hon död? Har någon kanske tagit henne och håller henne inspärrad och utnyttjar henne? Tyvärr så finns det ju så hemska människor. Det är hemskt.

Jag lider verkligen med alla som på något sätt blivit påverkade av katastrofen (det har vi väl alla mer eller mindre) och jag kommer inte att säga att jag vet hur det känns, för det gör jag itne. Jag har ingen aning, jag kan verkligen itne sätta mig in i det. Men jag kan försöka, och jag kommer förmodligen inte ens i närheten av hur det känns, och det jag känner när jag tänker är hemska känslor, så jag kan ju bara föreställa mig hur det måste kännas för er. Och jag hoppas att ni ändå kan gå vidare i livet, och lyckas hitta ett sätt att leva ändå. Vi kommer tyvärr aldrig få tillbaka de vi förlorade, men dom kommer alltid, alltid, att leva vidare i våra minnen.

En låt som jag verkligen tycker om i det här sammanhanget (trots att det är rapp):

Som ni vet så tillhör ju jag en av de personer som tycker att det är jättekul att få kommentarer, både bra och dåliga. Men en sak har jag tänkt på. Jag har ju haft "tur" att inte få så många elaka kommentarer, men jag har väl totalt fått tre negativa. Och då undrar jag varför alla dess är anonyma? Det finns liksom ingen adress eller så som man kan svara till eller någonting. Jag undrar alltså.. Varför kan man inte stå för sina åsikter? Visst, man kanske itne har någon blogg själv, men man har ju oftast iallafall en mailadress.. :/ Hm. Konstigt.

Sen är det ju faktiskt skillnad på dåliga kommentarer och elaka kommentarer. En dålig kommentar kan ju vara bra på så sätt att personen kanske skriver något som man kan ta till sig av och bli en bättre människa. MEn en elak kommentar har ju endast som syfte att trycka ner personen. Varför man nu skulle vilja göra det :S

Jag behöver hjälp.. Läs hela inlägget, det är värt det.

Tänk, att ett litet misstag kan göra en jättestor förändring. Tänk, att ett litet val man gör kan förändra hela ens tillvaro. Jag har en kompis, som jag tyvärr på sätt och vis har förlorat, på grund av en lite skitsak. Jag blir så ledsen när jag tänker på det här. För lite mer än ett år sedan så åkte hon på en resa, där träffade hon en kille. Han verkade helt underbar och helt perfekt för henne. Nu måste jag berätta lite om den personen hon var.

Hon var min allra bästa kompis, hon var genomsnäll och skulle aldrig göra en fluga förnär. Hon var smart, hade bra betyg i skolan. Hon var omtänksam och vänlig. Hon brydde sig om sina kompisar mest av allt. Hon var snäll mot sin familj, umgicks med dem och lyssnade på sina föräldrar. Hon var rolig, hade tid för alla, och ändå hann hon med det hon skulle göra. Hon var helt klart den bästa kompis jag hade. Sen kom killen.

Det visade sig att han höll på med droger. Eftersom att min vän, vi kan kalla henne V som i vän, visste att det var fel att använda droger ville hon inget säga till mig. Jag visste alltså inte om det, och jag önskar faktiskt att jag fortfarande inte gjorde det. Iallafall så råkade hon "försäga sig" till mig. Men lyckades på något sätt få mig övertygad om att han hade hållt på med det förut, men att han hade slutat nu. Jag trodde ju såklart på henne, men fick en lite sämre bild av killen och tänkte att han kanske inte var så perfekt som jag trott, men hey, alla måste få en ny chans, alla kan göra snedsteg.

Det värsta var sedan attj ag fick reda på att hon faktiskt ljugit, han hade inte alls slutat. V råkade försäga sig om att han fortfarande håller på. Och då blev jag ledsen eftersom att hon faktiskt hade ljugit. Men samtidigt blev jag rädd. Min bästa kompis umgicks med en knarkare, utan att tycka att det var så jättefel. Hon skyddade honom och sa "Ja men han ska sluta".

Vart eftersom att tiden gick insåg iallafall JAG att han inte skulle sluta med droger för hennes skull, men V fortsatte säga att han skulle sluta, hon skyllde på att hans rumskompis inte tillät honom att sluta, men att han skulle sluta så fort han flyttat därifrån. Hon var såå kär i den här killen att hon inte förstod bättre tror jag. Samtidigt var killen rätt elak mot henne, för han var en sådan kille osm sa att han skulle ringa henne, men gjorde han det? Nej. OCh när hon ringde upp istället så hade han antingen en bortförklaring eller så svarade han inte. Undrar vad han gjorde då...

Det gick så pass långt att jag blev riktigt orolig för henne för hon började träffa honom nästan jämt, och det var alltid så att hon var hemma hos honom, eller så åkte dom runt i hans bil. Dom var aldrig hemma hos V, vad jag har förstått och vad hon har sagt till mig. Anledningen till det? Det undrade jag också och jag fick som svar att; "han vågar inte träffa mina föräldrar för att han är blyg". Då undrar jag om det kanske kan vara ås att han vet att V:s pappa har rätt bra koll på kriminalitet osv. Mitt agerande när det gått såhär långt kan tyckas elakt, men ajg bad V:s pappa komma hem till mig och så berättade jag om den här killen för honom. Han blev helt chockad och ville itne tro på att hans dotter gjorde något så dumt.

V:s föräldrar prata med henne efter ett tag, inte direkt eftersom att jag bett dom att inget säga. Men tillslut blev dom tvungna, och hon blev väl inte så glad att jag hade "tjallat". Hur som helst så kändes det som att hon hajjade att det itne var bra och slutade träffa honom. Tänk så fel jag kunde ha. Hon fortsatte, helt som vanligt, att träffa honom så ofta det gick. Det enda som var var att hon inte berättade något för mig.

Nu, ca ett och ett halvt år sedan hon träffade honom umgås hon fortfarande med honom, och allt har blivit värre. Hon pratar enbart om honom, har ändrat personlighet helt, jag känner inte ens igen henne längre. Hans brott har blivit värre; han har bl.a. börjat sälja, skaffat vapen, tar droger när hon är med osv. Hon litar fullständigt på honom, och har bl.a. lånat ut ca 7000 kronor till honom. Jag och en annan vän pratade med henne om det här och hon sa att hon skulle ställa ett ultimatum till honom. Bl.a. innehöll det att han skulle sluta sälja, aldrig ta droger när hon var med och att dom alltid skulle vara hemma hos henne. Det funkade i början, men, som väntat tyvärr, så gör de inte de längre. Nu på höstlovet har hon varit hemma hos honom bl.a. och nu har han sagt att han älskar henne, det konstiga är att dom inte är ett par för att "vi vill itne sätta en stämpel" eller; "vi vet ju vart vi har varandra och litar på varandra". Frågan är VARFÖR vill man inte vara tillsammans med den man älskar? För att man vill ha möjligheterna öppna att kunna göra vad man vill med vem man vill...? Man vet inte.

Så nu är min fråga; Vad gör man?

Det värsta är att jag har absolut inte berättat ens i närheten av allt som hon har berättat för oss om honom. Det är MYCKET värre saker också.

Gud jag såg värsta hemska filmen på Stina-Lee's blogg. Jag blir så ledsen när jag ser den. Det är hemskt att det kan gå så långt att man blir lurad av sin hjärna så otroligt mycket. Jag tycker så synd om alla som har det så. Jag blir samtidigt väldigt rädd när jag ser den, för jag har en kompis som jag är rädd ska falla för det där. Jag vet att hon tycker att jag är löjlig som är rädd för det, men ändå. Även när hon var som allra smalast så tyckte hon att hon behövde gå ner i vikt. Jag tycker att ni alla ska läsa Stina-Lee's inlägg där hon har med den här filmen för det hon skriver är väldigt bra. Hellre att man ska träna och äta vad man vill än att bara strunta i att äta.